Fick tid (6/7) för några dagar sedan till psyk, äntligen ska jag få träffa en psykolog den här gången. Jag är trött på att hela tiden bråka med mig själv och att allt är så monotont hela tiden. Jag ser fram emot någonting och så sjunker allting som en sten och allt tvärvänder. Jag satt och funderade idag och kan inte komma ihåg när jag inte kände såhär, jag kom ihåg hur jag gick ifrån att vara jätte glad över att gå på födelsedagskalas enda stunden och andra så ville jag bara sitta hemma och leka själv, jag kommer ihåg att jag brukade sitta och tänka "Varför är jag här?". Jag tror att jag föddes defekt. Just nu känns de som att jag går på ångor, sparlågor som aldrig riktigt vill ta fart. Allting bara passerar och jag går från att bry mig till att tänka "Vad är meningen?".
0 comments:
Post a Comment